1600- och 1700-talet
Via lagfartsböcker är spridda fragment ur fastighetens historia kända ända från 1671. På den tiden låg gården Stora Slottsgatan där, ägd av Didrik Didriksson. En skräddare, Anders Kruse, bodde i gården 1702, och från 1712 rådmannen Broding.

Ägandet övertogs 1772 av en annan rådman, Ström, och hans änka, Anna-Greta Ström, sålde 1777 i sin tur gården till spannmålshandlaren Daniel Björkström för 305 riksdaler, 26 skilling och 8 silvermynt. Från 1799 bodde sockerbagaren Lars Nyman i gården, och hans änka bodde sedan kvar ända till 1809. Gårdens utseende vid den tiden har kunnat rekonstruerad

1800-talet: A-huset byggs
Den 18 juni 1809 drabbades stora delar av Fjärdingen av en svår brand, som bland annat ödelade tomterna i kvarteren Rosenberg och Pistolen.

Efter branden rätades ojämna tomtlinjer ut, och tomt 1 enligt ritningen ovan erhöll en större del av tomt 15. Tomten bebyggdes dock inte förrän på 1830-talet, då Domkyrkoförsamlingen och Universitetet beslutade att där bygga ett nytt fattighus. För att riktigt visa vilken omsorg som skulle visas de fattiga lät man en framstående Stockholmsarkitekt, C. G. Carlsson Blom, rita ett monumentalt och påkostat stenhus, vilket stod klart 1835. Fasaden var från början vitkalkad, med taket täckt av tegel. Fönstren var smårutiga, och någon ingång från S:t Olofsgatan fanns inte - med avsikt eller inte kan man fundera över. Belysning saknades, och de boende fick från början hämta sin mat från en soppkokningsanstalt.

Fattighusskandalen
Utåt sett stod det nya fattighuset för en filantropisk och barmhärtig syn på "samhällets olycksbarn", och man kan anta att mer än en borgare kände sig nöjd med sin manifesterade välvilja. Det hela var dock mest en fasad. Inomhus härskade, som på många andra liknande ställen, det djupaste armod: stor trängsel, dålig mat (om ens någon), fukt, kyla och en genomträngande stank på grund av undermåliga sanitära förhållanden. Enligt husförhörslängden trängdes 60-70 personer i huset (mestadels änkor och oäkta barn), vilket är mer än tio gånger fler än vad som i dag bor där. Vanvård och förskingring av tillgängliga medel verkar ha förekommit på skilda nivåer.

Skandalen briserade 11 januari 1844, då docenten Sigurd Ribbings insändare "Några Ord om Uppsala Fattighus" (se länk i menyn till vänster) publicerades i stadens nya liberala tidning Torgny. En förfärad läsekrets kunde där läsa en skakande ögonvittnesskildring: "Vi inträda först till barnen [...] de äro något över tjugu i ett rum, de flesta med ytterst bleka kinder, [...] många med så stor mage, att kläderna ej gå igen, åtskilliga trasiga och barfota; dörrar och fönster drypa av fukt, och vi se imman av andedräkten nästan likaväl som ute". När Ribbing ser den serverade maten, som inte alls uppfyller vad som utlovats, ställer han frågan: "Får ni aldrig bättre soppa små barn?" och barnen svarar: "Jo de dagar, då man vet att direktionen besöker oss."  När Ribbing förhör sig med barnens sköterska varför maten är otillräcklig och huset illa skött, svarar hon: "Det törs jag inte säga, [...] jag blir då utkörd eller får stryk av vaktmästaren." 
Den värsta kritiken i Ribbings artikel riktade sig just mot fattighusets vaktmästare, Johan Lind, men även mot andra anlitade personer, tex den ansvarige läkaren som praktiskt taget aldrig visade sig i huset. Indirekt vände sig förstås denna kritik också mot fattigvårdsdirektionen, eftersom den lät missförhållandena bero.

Ribbing försökte också förutspå konsekvenserna av rådande förhållanden (dock med den något märkliga och fega brasklappen att de fattigas åsikter nog kunde vara överdrivna och inte fick tolkas som hans egna):
"De fattige själva tro och leva i den övertygelsen, att de blir hårt, obilligt och orättvist behandlade. Vilka medborgare uppfostrar man åt samhället i dessa barn, som från sin första ålder se eller inse sig orättvist behandlade, sin knappa andel minskad och förhållen och blott händelsevis och understundom ersatt genom enskilt ädelmod?"

Fattigvårdsstyrelsen i Uppsala tvingades till en febril aktivitet för att rädda om inte skinnet så i alla fall ansiktet. Två dagar efter Ribbings artikel utfäste de sig att skyndsamt undersöka tillståndet på fattighuset. Skandalen togs även upp på riksplanet, då Aftonbladet den 16 januari 1844 återgav stora delar av Ribbings artikel och uppmanade till handling. Förhållanden verkar också, åtminstone temporärt, ha blivit bättre: fattighuset rengjordes, den tillhandahållna soppan innehöll den utlovade potatisen och köttet, belysning bekostades till aftonbönen, osv.

Bebyggelsen 1850. Fattighuset gård ramas in av smala trälängor.

Fattigvården flyttar ut
Vid 1800-talets mitt hade Uppsala en folkmängd på 8 000 personer, samtidigt som flera år med missväxt inträffade. Fattighuset hade därmed blivit för trångt och verksamheten flyttades till Uppsala läns Invalids-, arbets- och korrektionsinrättning i Svartbäcken 1857.

Efter flytten användes byggnaden som reservinrättning för kolerapatienter i några år. År 1861 ordnade Fruntimmersföreningen barnkrubba i en del av lokalerna, Katedralskolan nyttjade andra delar och Skarpskytteföreningen bedrev aftonskola. Från 1869 var huset epidemisjukhus fram till 1906 då Helga Trefaldighets församling flyttade in.

Arkitekten Carl R Lindström gjorde 1913 ritningar för en ombyggnation,  och 1931 byggde församlingen om huset till pastorsexpedition och kyrkoherde-bostad (det är dock oklart om detta gjordes efter Lindströms ritningar, eller om dessa använts tidigare). Då, 1931, ändrades i alla fall den tidigare symmetriska fönsterindelningen och en farstu byggdes till in mot gården.

1936 utfärdade arkitekt Gunnar Leche en stadsplan där rivning av kvarteret förespråkades till förmån för låga levnadshus längs S:t Olofs-gatan och fyravåningshus längs Övre Slottsgatan. Husen skulle motsvara markens reella exploateringsvärde, hette det då. Den rådande depressionen och det andra världskriget stoppade rivningsplanerna tillfälligt. Huset byggdes om igen 1939 då entrén från S:t Olofsgatan togs upp. Under 50-talet genomfördes en utredning av den då förfallna miljön och rivningsplanerna återupptogs, men husen belades med rivningsförbud årligen från och med 1956.

År 1967 huserade ärkestiftet och stiftsbyrån på bottenvåningen medan övre planet stod tomt. Kvarteret inventerades 1971 och en ny plan antogs av kommunfullmäktige 1975 samt fastställdes av länsstyrelsen 1981. Under dessa år köpte Uppsala Domkyrkoförsamling fastigheten av kommunen för 750 000 kr. Kyrkan ville riva ett av husen på gården för att kunna bygga nytt och expandera, men stadsbyggnadskontoret sa nej och byggfirman Rolek Bygg AB (som redan hade förvärvat Fjärdingen 11:3) köpte fastigheten i mitten av 80-talet för 1,9 mkr. Rolek Bygg AB renoverade huset, inredde två kommersiella lokaler på bottenvåningen, två lägenheter en trappa upp och byggde en helt ny lägenhet på vad som då var råvind.

I dag är huset märkt av kommunen med bokstavskombinationen Qvf, vilket betyder att det är skyddsvärt och att tillstånd måste inhämtas för större förändringar, framför allt av gatufasaden.

Övre Slottsgatan 16B

Rolek Bygg AB fick också byggnadslov för en ny fastighet på tomten, längs med Övre Slottsgatan, och ett trevåningshus rymmande åtta lägenheter stod klart 1986 (det ljusgula huset bakom den närmaste gatlyktan i bilden ovan). Totalt fanns alltså därefter 11 hyresrätter i föreningen. Rolek Bygg AB sålde de båda husen till hyresgäster som bildade bostadsrättsföreningen Fjärdingen 11 år 1986.

År 2004 målade föreningen om A-husets trapphus och inredde en tvättstuga i B-husets trapphus. Två stora takterrasser har också anlagts i B-huset. År 2009 gjordes en omfattande renovering av A-husets tak och fasad.

Källor
Carlsson, Karl-Olof:      Uppsalas stadskärna

Ehn, Ola:                       Övre Slottsgatan i Uppsala (ur Upplands
                                      Fornminnesförenings Årsbok 1970)
Furuland, Gunnel:         En association i offentlighet och och privatsfär.
                                     Fruntimmersföreningens bildande i Uppsala 1844-45
Lundberg, Else-Marie:  Fem gårdar vid Öfre Slottsgatan i Uppsala
Paulsson, Gregor:        Svensk stad. [Bilaga 5]
Ribbing, Sigurd:            Några Ord om Uppsala Fattighus
                                      (ur tidningen Torgny, 11/1 1844)
Strömberg, Gunilla:       Kv Pistolens upprustning - om bevarandet av en
                                     kulturmiljö i Uppsala. Uppsats vid institutionen för
                                     konstvetenskap vid Stockholms universitet. (1986)