Några Ord om Uppsala Fattighus
Jag tager med denna titel och artikel läsarens uppmärksamhet i anspråk på ett ämne, som möjligen förefaller mången oförvändadt, och säkerligen mindre behagligt; - de fattige och fattighuset, det är ju saker man önskar glömma, de angå hvarken vettenskap, konst, eller nöjen, utan blott den menskliga skröpligheten, det menskliga eländet. Dock – vid första påseendet – hvad obehagliga taflor kan väl en Uppsalabo vänta sig häraf? Vi ega ju ett prydligt stenhus att hysa de fattighe uti, ojemförligt med alla fattigstugor på landet, stora contributioner betalas dertill – de sägas uppgå till mellan Tre och Fyra Tusen Rdr B:co årligen; 1000 Rdr säges för sista året blifvit öfver; vi se dessuom i Tidningarne hvilka rikliga frivilliga sammanskott årligen ske, vi läsa himmelens rikligaste välsignelse ex officio nedkallad öfver de ädelmodiga gifvarne, å de fattiges vägnar; - fattighuset har en direction, hvari församlingens vice Pastor är ledamot, en lönad läkare, en vaktmästare, vårdare af ordning och rätt; - de vackraste officiella och icke-officiella berättelser kunna och böra ju således ske om denna i sig ledsamma och konkiga saks vårdande i Uppsala! – Nåväl, under sådane förhållanden ega vi rätt att vänta en så angenäm och tillfredsställande känsla, om vi inträda i denna den orkeslösa ålderdomens och de värnlösa barnens boning, som anblicken af ett sådant föremål kan gifva betraktaren; vi ega förhoppning att dervid möta – låt ock vara den anspråkslösaste belåtenhet och förnöjdhet. Men sådant är ju för hvarje mennskovän, för hvarje känslofull varelse en glädje och tillfredsställelse. Vill således läsaren med mig våga en vandring genom det stora husets salar, blott för att se några af de taflor dessa förete; vill han höra ett par eskisser af dess innevånares historia, så välan!

Vi inträda först till barnen – låt oss göra det vid middagen – de äro något öfver tjugu i ett rum, de flesta med ytterst bleka kinder, men röda o. en o. annan med utslag kring ögonen, många med så stor mage, att kläderna ej gå igen, åtskilliga trasiga och barfota; dörrar och fönster drypa af fugt, och vi se imman af andedrägten nästan likaväl som ute; skålar med uräten soppa stå här och der bland trasiga klädespersedlar och dito sängar; barnen äta på sina ”fattigbullar”.

Fattigvården betalar vaktmästaren för kött, potates, gryn och mjöl till denna soppa, samt dessutom 1 Rdr i månaden för hvart barn, till smör, fisk och dyl. såsom frukost och qväll; - den betalar bagaren på accord för bullarne. Kan du upptäcka något kött i soppan? Nej; möjligen i någon enda portion en knappt synbar potatesbit – för öfrigt vatten och gryn. Likväl får vaktmästaren dagligen betalning för, om jag ej bedrar mig, 1 ½ kappe potates och motsvarande kött till ungefär 70 portioner. 
– Få ni aldrig bättre soppa, små barn? ”Jo de dagar, då man vet att direction besöker oss.”
– Hvad äta ni till frukost och qväll? ”Intet, utan ibland en eller två gånger i veckan litet smör till brödet.”
– Vi vända oss nu till barnens gamla sköterska: räcker ej 1 Rdr till mer än smör 5-6 gånger i månaden; säg mig dessutom hvarföre är här så kallt, så smutsigt, så oordentligt? ”Jag kan derpå intet svara – fråga vaktmästaren.”
– Men hvad tror madam? ”Det törs jag intet säga”, svarar hon med tårar i ögonen, ”jag blir då utkörd eller får stryk af vaktmästaren – jag är fattig och gammal.”
– Men vi lemna frågorna och jag vill blott nämna hvad jag med mycket besvär kunde leta ur barnen och madamen: der skall eldas två gånger om dagen – men sker hvardera gången blott med några stickor; der skall vara ordentligt, men intet skåp eller kista att ställa eller lägga undan något uti finnes; att somlige af barnen ha såstora magar har vaktmästaren sagt bero på supanmaten – den enda mat de få att äta! – att de ha utslag kring ögonen kommer af fluss – doktorn åter har ej sett det – emedan han sällan besöker stället; och barnen och deras madam törs ej fråga honom, när han någon gång är der; det skall vaktmästaren göra. Hvad annat som skall vara och ej är, kan läsaren finna af det föregående. De barn som hade hela eller yllna kläder sade sig fått dessa af sina lärare, Magistrarne Oldberg och Landgren; - de andra skulle gå i skolan med sina ofta trasiga plagg, och stodo nu barfota på det kalla smutsiga golfvet.

Vi begifva oss in till gubbarne. – Den rysligaste stank mötte i dörren, för öfrigt samma fugtighet och smuts. Vill du se ett lefvande skeltt, blott med skinn utanpå de torra benen; ett lik, som du har svårt att känna igen vara menska, hvars armar och ben du lätt med en hand kan fatta om, - men som dock lefver, - så vänd dig till höger i rummet till en gammal man, som heter Redlig. Han har varit soldat och sedan en lång tid hjelpkarl åt en rik Handlande här i staden; - och är nu här. – Han har legat sjuk sedan Midsommar, under hvilka sju månader han sade doktorn hafva besökt honom – två gånger, men båda gångerna uttryckligen sagt honom, att ”intet är att göra, lika litet som vid ett gammalt träd, der den ena delen efter den andra dör borrt”; detta har han tillsagt den döende mannen, och sedan låtit honom vara! Han plågas af beständig diarrhé och kan ej hålla rent i sin säng, emedan han ej orrkar gå upp då behofvet kräfver; - men har lika litet som de andra några lakan att byta om, blott en madrass, från hvilken orenligheten någon gång skrapas,
- ehuru numera sällan sedan han ej orrkar att göra det sjelf. Han hade bredvid sig i sängen ett stinkande smutsigt och fullt nattkärl; och på sig en smutsig skjorta; han hade lemnat en annan till vaktmästaren att tvätta, men ej fått igen den efter lång tid. Han sjelf var i ansigtet, på händer och kroppen, liksom de andra, öfverhöljd med smuts. Han sade sig mäst plågas af – hunger; ty fattigbrödet, som är bakadt med surdeg i stället för jäst, luktar och smakar blott surt, men är för öfrigt torrt och hvasst i halsen; - detta bröd kunde han oftast ej äta, och blef då utan mat, utom hvad en fattig qvinna, som hört hans nöd omtalas, understundom gaf honom. – För öfrigt har han stora liggsår, till och med på de magra ansigtsknotorna; ty hans liksom de öfrigas bäddar bestå af en svartgrå halmmadrass, hvilken ett par gånger om året bäddas om och der halmen är söndermalen till boss. Jag vill blott tillägga, att alla beklagade sig öfver, att de aldrig fingo rent dricksvatten; de orena vattkärlen, smutsen, de hårda madrasserna, - all detta var hos de öfriga, som nästan alla lågo till sängs eller ej kunde gå, lika, om ock ingens elände var så stort som den nämndes. Men ingen törs klaga, ty de sade sig då få stryk af vaktmästaren eller anmälas af honom såsom elake och dålige, hvarefter de ohörda för en tid vräkas ut, mista sin matportion eller sättas i straffrum.

Skall jag omtala en liten berättelse, i hvars detaljer alla gubbarne instämde! – Här dog för åtta dagar sedan en gammal man. Han låg i dödskamp tvänne dagar, under hvilken tid ingen var vid hans säng, ingen gaf honom ens en droppe vatten; läpparne sprucko i blod af torrhet och hetta; i dödsarbetet låg han med hufvudet och fötterna på hvar sin sida av sängen, stel av kramp. Så fick han ligga till slutet. Läkaren tillsades och kom sista qvällen; sade intet vara att göra och gick. Directionen var samma dag tillsammans, förhållandet anmältes för den: Landshöfdingen – men ej Presten – såg på den sjuke och tillsade om lakan åt honom.

Jag skulle uttrötta läsaren med flera detaljer, med berättelser om allt, hvari desse fattige sade sig lida minskning och brist; det anförda torde vara mer än tillräckligt. Det factiska af hvad jag här uppgifvit har jag sett – hvar och en kan dessutom lätt öfvertyga sig om dess sanning. Hvad åter angår de berättelser jag återgifvit efter de fattiga sjelfva, så, låt ock vara; att de äro öfverdrifna, jag tror, att de fattige äro otåliga, i sina fordringar obilliga; låt vara detta! Och det återstår dock alltid tvenne saker, vid hvilka man måste fästa sin uppmärksamhet.

De fattige sjelfva tro och lefva i den öfvertygelse, att de blifva hårdt, obilligt och orättvist behandlade. Men hvilka medborgare uppfostra man åt samhället i dessa barn, som från sin första ålder se eller inse sig orättvist behandlade, sin knappa andel minskad och förhållen och blott händelsevis och understundom ersatt genom enskiljdt ädelmod; de anse de lägre embetsmännen bedraga högre, se liknöjdhet och försummelse i uppfyllandet af pligter; höra sig vara sjuka och förstörda till hälsan af det enda de få att äta; - ty att tigga är förbjudet och dessutom för dessa trasiga och barfota varelser omöjligt i kölden? – Med ett ord, hvad begrepp om mensklighet och rättvisa; hvad pligtkänsla, att sjelfva vara rättrådiga; hvad kärlek till fäderneslandet; och jag kunde väl tillägga, hvad tro på gudomlig styrelse och barmhertighet skola de få, då de se sig utom lagarne och blott genom nåd kunna erhålla de rent nödvändiga behofven? – Med hvad känslor skola dessa åldriga tillbringa sina sista stunder, dagar eller år, som se eller anse sig behandlade sämre än djur, öfvergifna af andlig och lekamlig tröst och hjelp? Hvad gör man för att mildra det bittra af sjukdom, plågor och död, när presten aldrig, läkaren sällan ser till dem, och då detta någon gång sker, blott säger dem: du är ohjälplig, vid dig är intet att göra, o.s.v. så sade de sig ha förstått hans ord. Låt vara, att så är, låt vara, att inga läkemedel mera hjelpte dem; behandla vi så någon menniska, för hvilken vi det minsta intressera oss – och detta böra vi ju göra för alla? Hjelte det ej än, att gifva något lindrande och döfvande, borde man ej gifva dem mat, då de säga sig hungra, men ej förmå äta det torra, sura brödet, af matthet och sjukdom, att tillse det de finge vatten, då de säga sig törsta; det deras bädd åtminstone lindrade plågor af sår och verk? Det är ju enkla läkemedel, och som hjelpa alla! Huru mycket göra vi ej för andra, rikare, förnämare, blott för att tillfredsställa inbillade behof, om de verkliga ej kunna hjelpas: till dessa åter säger man, att de äro utdömda, ungefär som vore de slagtboskap, de få ligga i smuts och brist och sofva under sex, sju månaders sjukdom eller under åratal af skröplighet god tid, att eftertänka, hvad barmhertighet dem vederfarits; - en sådan tid kan räcka till många betraktelser! Någon upplysning och kraft af Guds ord, någon förhoppningsfull blick i en ljusare verld, från sin öfvergifvenhet, sitt elände, få de under tiden ej; väl är det ”befalldt”, att bön skall hållas – af de döende, sjuka och gamla sjelfva -, men sker det? – O, jag fruktar, att vi här hafva en Paria-kast midt ibland oss.

Detta – de fattiges åsigter, vid sitt inträde i lifvet och sin död, om sin behandling, om den menskliga barmhertigheten, var den ena punkten, hvarpå jag ville fästa uppmärksamheten. Jag påstår ej, att dessa åsigter hos dem äro sanna, jag påstår ej, att det är så, som de fattige försäkrat mig; men hvar menniskas åsigter är ju hennes verk, hennes lycka eller olycka. – Det andra är, att möjligheten att de äro sanna dessa åsigter, att så verkligen sker; men de fattiga tycka, att mycket vid den närvarande organisationen af fattighuset och dess styrelse härstädes återstår. Ty vaktmästaren – en man, som förut varit fånggevaldiger – är på en gång den, som mottager penningar för att laga mat, hålla rent och ordentligt och våda de fattige; och tillika den, som skall tillse, att allt går ordentligt till; d.v.s. vaktmästaren skall controllera sig sjelf. Men hvad intresse skall väl han hafva, att anmäla sin egen försumlighet? Bagarn bakar på beting, för en på förhand uppgjord summa; läkaren sköter de fattiga ock för ett ärligt arfvode, och endast vaktmästaren skall se till, hvilka som behöfva läkarevård och anmäla det; presten mottar gåfvorna, redovisar för det emottagna, men ej för huru utdelningen genom honom eller vaktmästaren skett.

Det vill säga: inga controller finnas; ty att direction några gånger om året är tillsammans – hvilket på förhand är kändt när det inträffar – och att en eller annan af dess ledamöter understundom tittar in, måtte hväl hvar och en se ej vara tillräckligt. Skulle det då ej gå an, att directionens ledamöter vore förbundna, att hvar sin termin dagligen se till, huru allt tillgår, hvilket vid en sådan inrättning så hväl behöfves; - ifall det är för konstsamt att löna en Syssloman -? Skulle det vara för stort besvär? Man kunde ju invälja ett större antal directörer!

Mycket vore att säga om hela organisationen af fattigvården och af dess styrelse, samt de rika medlens användande: derom kanske något en annan gång. Det föregående har blifvit framställdt till begrundande för detta samhälles till de fattige contribucerande medlemmar för anropande af deras barmhertighet, som vilja och kunna genom en ringa gåfva lindra de mest hungrandes och nödlidandes behof. Sådant vore ju ej så svårt eller dyrt, synnerligen om flere sloge sig tillsammans.

P.S. Sedan det föregående skrefs hade gubben Redlig i går aflidit. Jag hade för ett par dagar sedan besökt honom, och af honom sjelf i vaktmästarens närvaro hört berättelsen om huru han blifvit vårdad. Först i förrgår, sedan han varit sjuk i sju månader, en dag efter mitt besök, hade Hr Doktor Schultz skickat till honom droppar, hvilka, efter en läkares utsago, för hvilka jag omnämnde förhållandet, och som på Apotheket sett Hr Doktor Schultz’s recept, bestodo av Terpenthinolja* jemte en liten qvantitet Phosphor. På eftermiddagen hade Redlig börjat att taga in häraf; straxt på qvällen hade han fått häftiga magplågor, hvilka fortforo hela natten; kl. 11 f.m. dog han. – Om utseendet af liket intet ord!

Uppsala d. 11 Jan. 1844
Sigurd Ribbing

* Jag vill blott nämna, att enligt densamma läkarens uppgift, är Terpenthinolja ett ytterst häftigt medicament, som man brukar t.ex. för att utdrifva binnikemask o.s.v, samt att diarrhé synnerligen underhålles af skäll och vattenhaltig, samt sur och hårdsmält föda, och sådan är den enda Redlig fått under sju månaders diarrhé!